CaPsyco

Sanningen, uh.
Aa, jag ska berätta sanningen, sanningen, sanningen och inget annat, inte ljuga, blablabla, ja. Jag ska förklara, berätta utan krusiduller och försköningar.
Åkej, sanningen då altså, hmm... Hur ska jag börja?

Okej, alla hatar skolan. Det är ett fast begrepp. Alla hatar skolan, utom första terminen i sjuan kanske, men sen!
Särskilt när man börjar mellan- och högstadiet, då får man inte tycka att skolan har någonting bra att ge. Suck, ja, så är det. Så var det för mig med. Eller, ja, skolan var rätt okej; vissa lärare är bättre än andra, vissa ämnen funkar det mindre bra i och man kan inte komma överens med alla elever, det är okej att inte trivas med dem. Så var det för mig, så är det väl ungefär nu också. Bara det att .. Jag får ångest över skolan. Jag vet att jag ligger rätt bra till i det mesta, att jag lätt kan fixa några VG:n om jag bara försöker.
   Jag har blivit ganska utsatt för saker väldigt länge, men det är något man vänjer sig vid. När det var som värst höll jag masken och fortsatte gå, och jag klarade mig. Nu är det ingen som kommenterar någonting längre, vilket är väldigt skönt. Men, jag vet inte. Jag klarar inte av att möta några elever, jag vill hålla mig borta från dem. Jag är rädd för mina klasskamrater på något vis, jag vet inte varför. Jag får ångest över så enkla saker som att göra läxor och gå genom en korridor ensam, och att bli utfrågad inför klassen ger mig huvudvärk och illamående. Jag vet inte vad jag ska göra! Det har vart jobbigt, men uthärdligt väldigt länge, sedan ettan typ. Men nu, sista veckorna innan sommarlovat vill jag bara gräva ner mig. Jag vill inte ge upp, men jag kan inte fortsätta. Jag har haft extremt jobbigt sedan terminstarten, nej innan det kanske, men jag tänkte att om jag håller ut så kanske det blir bättre. Det blev det, vissa stunder. En del veckor kan jag gå i skolan utan problem, en del veckor mår jag psykiskt bra och märker knappt av tungsinnet som värker i mitt huvud. Men när allt svartnar, ja, då blir det inte bara mörgrått, utan den klibbigaste svärtan som finns - som inte kan finnas. Just nu är livet ungefär som om jag tvångsmässigt och utan egen vilja hoppat ut för ett stup och det enda jag kan tänka på är om klänningen blir skrynklig av fallet. Jag är mitt i någonting som jag inte kan ta hand om själv, men när jag vill försöka så tar jag tag i saker som inte handlar om mig, småsaker som har med andra/annat att göra.
   Igår satt jag i nästan två timmar under ett bord i Suddas arbetsrum med Alexx. Missade tyskan och halva svenskan, men det kändes inte som om det gjorde något. Jag klarade bara inte av det. Påå fysiken bröt jag ihop och låg och grät på bänken i tjugo minuter innan jag samlat mig tillräkligt flr att skriva av Emmas antekningar och titta på vad hennes grupp höll på med. Ansträngande? Inte det minsta. I dag använde jag all viljestyrka åt att ta mig upp ur sängen och gå till skolan. Hade engelska, sedan gick jag till kuratorn, sen gick jag till Ica med Hanii och Nea, sen kom jag på att vi hade jympa just då. Gick till jympan och sa till att jag gick hem. Altså, seriöst; Jag är patetisk! Livet känns botten, som om jag aldrig kan bli glad igen, men även om jag inte blir det så kan jag väl gå till skolan? Nej. Nej, det går inte. Jag klarar inte av skolan nu, och jag vet inte ens varför. Är så rädd att lärarna vill ha mig att prata inför klassen, är rädd för elevrna och kan inte koncentrera mig. Klarar inte av dessa fasta rutiner, dessa scheman. Suck och Suck! Varför ska jag inte klara något för? Mamma tycker jag är jättefånig när jag håller på, men hon fattar inte! Eller så är det just det hon gör. Jag vet inte, hon har varit i liknade sist förut, men det var ju flera, flera år sedan. Altså, nej, jag fattar inte vad som tagit åt mig nu.
   Allt är bara fel.

Jag är fjädern och fjädern är jag. Någonting som borde vara fritt, men som är fångat, på ett ovärdigt sätt.
Också passar jag på att göra lite smygreklam; http://www.peterbailey.co.uk/
Underbara foton.

Och ja! Allt kommer bli bättre, jag behöver bara äta och sova ordenligt och vara ute i solen. Jag kan inte äta, maten får mig att vilja spy och jag har ingen aptit. Jag kan inte sova, jag har sådan ångest över ensamheten (fan vad jag har slösat på ordet 'ångest' i den här kladden O.o) och det går inte att sova när man är så rädd. Jag rör mig, jag är ute i solen mycket och går promenader, rider en gång i veckan. Jag är duktig som klarar av at koncentrera mig på hästen. Och oh ja, jag kommer att må så mycket bättre av en glass! Jaja, jag kommer att känna mig tryggare med mamma på stan, det vet jag, men det bliv värre efteråt och jag kommer få dåligt samvete och må illa av att mamma betalar glassen. Jag vet inte varför, men att köpa saker har med ens fått mig att må så grymt dåligt. Jag står nästan inte ut med att se människor lägga pengar på 'onödiga' saker. Fan.

Igår var allting lite fel
så jag gick hem
för lite fel är tillräckligt fel  för att inte orka med skolan
Ville mest bara sätta mig i ett hörn och gråta och lyssna på ett evighetspip så jag skulle slippa tänka
det sa jag till Kuratorn
(jag fick inte gå hem först, jag hamnade hos Kuratorn)
hon såg orolig ut
sen satt jag en stund och ritade för mig själv, för hon gick och åt
sen var det svenska
jag låg mest på bänken
sen gick jag hem
Tog med lillayster och åt mjukglass
träffade Alexx och blev lite gladare
pratade mig genom kvällen med Johan, för jag orkade inte tänka
somnade vid halv elva
sov till klockan 06:07
grät
vinglade in till mamma, som sjukanmälde

Idag har jag suttit vid datorn och fixat med lite saker, räknat matte, försökt plugga tyska, ätit en macka, druckit två koppar te och sovit okänt antal timmar,.
   Nu sitter jag vid datorn igen och mår illa, men jag vet inte om det är för att jag är hungrig eller om det är något annat. Gissar på 'något annat', ty det känns inte som hungerillamående. Jag borde äta något, städa på rummet och plugga tyska. Men jag är jättesvag i kroppen, känner mig som en åttiåring, plus att det sitter någon i skafferiet. Uscha. Aja, nu ska jag sluta skriva om mitt oinresanta tråkliv och lägga mig på golvet i solpölen och läsa "När natten är som mörkast". Kommer inte ihåg något från "Imorgon när kriget kom" så det känns sådär jättebra. Inte.

Jag har massor att skriva, om allt.
Men jag ska inte göra det, för jag orkar inte.
Jag har fullt upp med att inte bryta ihop, så allt som händer runt mig får lösas av alla som finns runt mig, för jag är inte längre en del av något.

Vill i alla fall att ni ska veta att jag älskar er, och er som jag inte älskar; ni betyder mycket och jag tycker om er otroligt mycket. Resten är jag neutral mot, jag orkar inte hata längre, inte ens ogilla.
   Vill otroligt mycket, men jag har ingen ork. Jag har börjat se vad som händer runt mig, men jag orkar inte vara en del av något längre. Vill sova, sova, men samtidigt är jag för stressad för att kunna sitta still längre stunder ens en gång.



Vart tog vår vackra värld vägen?
Vem gjorde sprickan i vår glittermur?
Varför gäller inte våra trygga regler längre?

Vem har svaren?

Jag har lovat att inte göra något dumt - och det löftet tänker jag hålla. Jag klarade av att sluta skada mig själv när Alexx fick mig att lova, trots att det stog ganska i centrum för mig just då, men min kärlek till henne fick mig att sluta. Att jag fick Alexx att lova, om och om igen och ständigt bli besviken, det fick mig ändå aldrig att sluta hoppas. Men jag antar att jag inte är en sådan människa som man kan älska tillräkligt mycket för att hålla sådana löften till..
   Nåja, nu är det mig och mina löften det handlar om, mig och min kärlek. Jag har aldrig brutit ett löfte, om jag inte har ansett att varit absolut nödvändigt, om det har hjälpt att bryta det - i alla fall nästan aldrig. Och skvallerlöften måste man ju bryta, hmm.. Nåja, jag är duktigt, i alla fall ganska duktig, på att inte bryta löften. Men av någon anledning verkar jag vara ganska lätt att bryta löften till... Jag vet inte varför, varför. Varför kan aldrig andra hålla de löften de ger mig? Varför är inte jag värd att lova, att älska, att bry sig om och räkna med? Suck. Från och med nu tänker jag sluta bry mig - jag vägrar välja sida längre, jag vägrar bry mig om sånt jag inte orkar bry mig om! Om någon dör (om det så är Alexx eller Hanna eller Johan) så kommer jag antagligen inte märka någonting. Min tillvaro ska bli tom, mitt liv ska bli grått. Jag ska bli en tråkig, svart människa utan själ. Jag ska fortsätta leva, för det har jag lovat allt för många, men jag ska vara levande död. För om det är det som krävs för att bli sedd, så ska jag fan bli det! Jag ska avsäga mig från vänskap och kärlek, jag ska frånsäga mig hat och tomhet.
   Om det är det som krävs för att bli någon att räkna med igen, så är det det som kommer inträffa mig.
(Ni gjorde mig osynlig. Kan ni göra mig synlig igen?)

Jag borde plugga, jag borde verkligen plugga, men jag orkar inte. Jag borde göra tyskaläxan, Eva får damp om jag inte har texten igen och jag kan inte halka efter mer än jag redan har gjort. Jag borde verkverkligen plugga svenska också, eftersom jag har prov i morgon på ordklasser och jag suger på gramatik, men jag vill ju ha MVG! Men som sagt; jag orkar inte bry mig om skolan i morgon. Jag vet att jag måste dit i morgon, jag måste ha bild, måste bli klar med min målning, vill ju ha MVG i bild.. och bilden är ju självklart sista timmen, så man tvingas ju gå hela dagen! Jävla piss...
   Lyckades fan bryta ihop när jag var med Johan, så nu får jag inte stanna här, hos mamma i natt, eftersom hon ska sova hos Crister (vette fan hur gubben stavas), så jag ska hem till pappa och där orkar jag ingenting. Usch, allt verkar vara emot mig nu..

Ibland blir man glad av så lite - bra betyg i något ämne, SMS av en saknad person, en komplimang för något obetydligt, en komentar av en okänd person. Blev glad nu, upptäckte en komentar av en för mig okänd person, men hur glad den gör mig .. jag vet inte, posetivt i alla fall.
   Irriterad över hur vänner kan vara i bland, vill ine dra upp hela historien om Hannah och Alexx här, jag tänker inte hänga ut mina vänners problem på nätet. Jag hoppas bara att Hanna tar sitt förnuft till fånga och försöker inse vad som egentligen hände och gud vad glad jag blev då Hanna var glad på fysiken, det gjorde min dag. Var på besök på Hedbergska idag, trevligt, gjorde en jättefin tårta, upptäkte att det mycket möjligt kommer hamna två superfjortisar i min klass (om nu juridik öppnar och jag/dem kommer in), men men, de kan vara roande på sitt sätt.
   Orkar egentligen inte dra upp min dag, är hur trött som helst och pratar i telefon med Johan, samt mår mindre bra.


Var på BUP i måndags och fick reda på sånt som jag redan visste - jag har panikångest (mer ofta än vad de tycktes vilja förstå) ungefär ett par gånger i veckan (nej, mer!). Antagligen kommer jag gå bilterapi eftersom de enda gånger jag verkligen slappnar av och glömmer allt annat är då jag målar/skriver/rider, och de kan av de grejerna bara erbjuda bild. Jag har nästa tid sista April ... -.- Varför vänta två veckor mellan varje gång? Så irriterad >.<

Hmm.. Vad har jag mer att erbjuda för smaskigt? Jao, nationella uppsatsskrivning idag, tror det gick bra. Skrev om mitt skrivande, min konst över huvud taget ; I paint with words and makes art with letters insted of colours.
   Utvecklingssamtal igår, kommer höja mig elelr ligga kvar i de flesta ämnen, och de flesta lärarna tycker jag kämpar bra, särsklit med tanke på att jag inte mår så bra (fan, allihopa tycke jag såg trött/sliten/ledsen ut). Antar att det är bra.

Tack för all information jag alltid får.

Värden är kantig.


   Fick sms av Alexx vid tre i natt. Tacktacktacktack <3 Det bettyde jättemycket för mig.
  
Ska snart åka och rida. Vill, men vill inte. Jag vill, vil rida Ärtan, det kändes så kantigt i onsdags. Men samtidigt; mår inte bra, det kommer inte gå bra att rida. Är svag i kroppen och trött i psyket. Vill förklara för mamma på något sätt, men hon kommer bara vifta bort det, säga att jag måste försöka och sånt. Blä.
   Stannade hemma från skolan igår. Mådde inte så bra i går natt, och inte igår dag heller. Känns lika dant nu, minus yrseln. Känner mig så otillräcklig.. Vill ha Alexx här, behöver få prata med henne! Men, men. Nu ska jag ju rida (kanintekanintekaninte) och sen ska Johan sova här. Trevligt, visst, men ibland behöver jag Alexx (nästa helg är uppbokad, ska vara med Alexx då <3).

Schack matt
spelet är över
du kan gå nu

Schack matt
kungen är fångad
och likaså du

Schack matt
livet är över
för din del

Schack matt
kungen är fångad
du ska gå nu

Allting andas
Andas fel

Jag kämpar mot paniken, kämpar för att intala mig själv om att det inte ligger någon under sängen, sitter någon bakom gardinen, det är massor av barnvarelser i köket. Vill ringa Johan, men han sover, vill ringa Alexx men hon har inga pengar nästan och kan därför inte ringa upp när jag ringer. Allt är fel. Vill lägga mig i mammas säng, allt känns bättre när man får dela natten med någon. I går natt fick jag ha Alexx hos mig, vi kunde så lätt skydda varandra mot nattens faror. I morgon får jag förhoppningsvis dela sömnen med Johan, allt blir enkelt då. Men i natt? Katterna smyger i lägenheten, sover i soffan. De vill inte vara mitt sällskap. Hunden sover hos mamma eller Jessie. Ingen har jag.
   Astaskivan går på repeat, den här kvällen har jag hört 'Psykiskt instabil' fyra gånger. Det är så jag känner mig just nu. Psykiskt instabil. Vill sova, men samtidigt inte. Känner mig skyddad av sömnen, men då kan också mina demoner utsätta mig för saker, saker jag inte vill. Kan inte slappna av, är stressad i hela kroppen. Somnar sent, vaknar ofta. Bara mellan fem och elva ungefär sover jag bra, det är därför alla tror att jag är utvilad på helgen, utvilad för att jag får mycket sömn. Det är därför jag genimlider alla lektioner med bomull i huvudet. Borde oroa mig för betygen, borde åtminstonde försöka göra läxor eller hänga med på lektionerna, men det går inte. Allt känns vidrigt hopplöst. Vill inte att det ska vara så! Saknar att orka med skolan, saknar att få VG på prov, saknar att sova, äta, skratta! Saknar den jag var innan ...
   Men jag har Alexx till stöd, Alexx och Johan. Och jag vet att jag får uppmuntran av alla, av Hanna och Emmie, och Nea och Luss, och om jag bara orkade så skulle jag kunna stödja och få stöd av Janne och Jocke. Men jag orkar inte hålla kontakten med någon, orkar inte vara social eller bry mig om andra. Att ta hand om andra går över min fattingsförmåga just nu, och att hjälpa andra är det enda jag någonsin har vart riktigt bra på. Men jag orkar inte ens med mig själv, hur fan ska jag kunne ge uppmuntring till andra? Nu när jag inte orkar vara till hjälp för andra, finns inget att kämpa för. Förut kunde mina mål vara enkla; Få Hanna att skratta, få Alexx att le, få Lusse att se sådär glad ut i ögonen, få Emmie att inse att Victors blick visst var riktad till henne. Att ge Nea en kram, Jocke ett uppmuntrande ord, det var tillräkligt. Det kändes bra i mig, jag blev glad av att se andra glada. Nu mår jag inte ens bra om de så skulle vara lyckligast i välden och det helt och hållet skulle bero på mig. Jag har så jävla svårt att se livets små glädjeämnen...





Nu har jag skrivit för mycket nästan... Men det är antagligen bättre att fel människor läser fel saker, än att jag håller allt för mig själv och inte berättar något föt någon. Synd att inte tanterna på BUP frågade efter bloggar och bilddagböcker tex, de skulle få reda på otroligt mycket genom det. Men det förståss.. De flesta tycker att det är lekande lätt att ljuga på nätet, där är man skyddad bakom skärmen. Synd att det är tvärtom för mig, det är inte vidare smidigt. Nåja, så är det och det finns inte mycket att ändå på gällande den saken.
   Hungrig är jag, kissnödig är jag, trött är jag och rädd är jag, så rädd att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Hoppas jag inte är allt för förvirrad och trött i morgon på skolan ... Vill inte att mamma ska ställa in min helg.

Jag är en dålig bloggare, som sällan uppdaterar mig. Jag är sviker mina trogna läsare (Lusse, och möjligtvis Alexx), men men. Så, vad har hänt sedan jag skrev senast? Ingen aning, jag har ingen tidsuppfattning. Men .. en lista på vad jag tror har hänt under denna vecka;
Måndag; BUP, stannade hemma från skolan hela dan, var med Johan. Tror jag. Eller nej, det var förra måndan! Nu i måndags var jag på skolan och drygade, sedan var jag en kortis med Johan. Sen satt jag hemma och drygade hela kvällen.
Tisdag; Eh..? Tja, jag var inte med Johan. Enligt honom i alla fall, pratar i telefon med honom nu (ovanligt, he?). Antagligen var jag med Alexx, skulle tro det.
Onsdag; Slutade tjugo i tolv (tio i, men vi slutade lite tidigare), traskade på stan med Hanna och Alexx <3. Träffade Johan och Jonas, men Jonas smet iväg tidigt, ty han skulle träffa Nils och shoppa. Sen stötte vi på lite annat folk, typ Dennis, Pyro, Jocke, und so weiter. Stötte även på Jonas och Nils igen, och lite andra. Trevligt, trevligt.
   Alexx, min underbara systerfru, sov över hos mig <3. Vi somnade vid tolv och vaknade vid halv elva, och jag drömde en massa skumt. Första drömen ; Jag, Hanna, Alexx och Johan var på ett badhus (efter stägningstid, så det var mörkt och läskigt) och skulle då bada (Hanna badade med kläderna på). Efter ett tag kände jag hur jag inte kunde simma längre, utan sjönk ner i vattnet. Min enda räddning var att försöka göra bubblor och hoppas att Alexx skulle se dem och förstå att jag höll på att drunkna. Först såg hon dem inte och jag fick panik och började ta in vatten på alvar. När jag verkligen inte kunde hålla andan längre utan andades vatten så upptäkte hon mig och drog upp mig precis innan kroppen höll på att lägga av. Jag vaknade och hade ont i bröstet, var yr och anfådd och skakade forfarande efter paniken ; och insåg att jag hade hållt andan på riktigt.
Andra drömmen; Jag följde efter Hanna på en gata i stan, jag tror hon sprang efter Dexter, för att döda honom. Plötsligt springer hon in på ett badhus (som låg vid Vängåvan O.o), ett badhus som likt det i drömmen innan återkommit i många av mina drömmar. Innan vattenfallet som finna i badhusen, tvärstannade hon och drog fram en pistol. Precis innan hon ska döda mig vaknar jag.
Torsdag; Tja, vad har hänt idag då? Jo, vi vaknade och kalasade på en ostkaka till frukost. Gjorde oss fina och gick ner på stan. Förlorade all tidsuppfattning och träffade Johan och Dennis. Alexx gick till teatern och jag, Johan och Dennis träffade på Klas. Jag och Johan smet till mig och drack te och mös. Johan åkte hem vid kvart i sju. Mamma var på dåligt humör och skällde på all, om allt. Åt middag. Bråkade med mamma. Slöt någon sorts fred med henne. Johan ringde. Har i princip pratat i telefon med honom fram tills nu. Saknar av någon skum anledning Lusse Ô.o. Är kissnödig och lyssnar på Asta Kask. Ska nu sluta skriva en massa skit.
Framtidsplaner:
Fredag; Skola (eller helst inte, men kommer inte ha någon vettig anledning att inte gå till skolan, vettig enligt mamma altså), och sedan bild. Träffa Johan efter bilden. Vara hemma och dryga.
Lördag; Extra ridpass, sedan vara med Johan. Hoppas att Johan har övertygat sin mor om att få sova här. Laga middag. Mysa med Johan. Sova.
Söndag; Ta tillfälligt farväl av Johan. Åka till pappa. Städa rummet hos pappa.




God natt världen, nu ska lilla Hannah sova, sova och hoppas på att ingenting drömma. (Och jag vill att någon ska tyda mina drömmar!) Puss och kram, handkräm.