Jag är mörkrädd, men inte rädd för mörker

Allting andas
Andas fel


Jag kämpar mot paniken, kämpar för att intala mig själv om att det inte ligger någon under sängen, sitter någon bakom gardinen, det är massor av barnvarelser i köket. Vill ringa Johan, men han sover, vill ringa Alexx men hon har inga pengar nästan och kan därför inte ringa upp när jag ringer. Allt är fel. Vill lägga mig i mammas säng, allt känns bättre när man får dela natten med någon. I går natt fick jag ha Alexx hos mig, vi kunde så lätt skydda varandra mot nattens faror. I morgon får jag förhoppningsvis dela sömnen med Johan, allt blir enkelt då. Men i natt? Katterna smyger i lägenheten, sover i soffan. De vill inte vara mitt sällskap. Hunden sover hos mamma eller Jessie. Ingen har jag.
   Astaskivan går på repeat, den här kvällen har jag hört 'Psykiskt instabil' fyra gånger. Det är så jag känner mig just nu. Psykiskt instabil. Vill sova, men samtidigt inte. Känner mig skyddad av sömnen, men då kan också mina demoner utsätta mig för saker, saker jag inte vill. Kan inte slappna av, är stressad i hela kroppen. Somnar sent, vaknar ofta. Bara mellan fem och elva ungefär sover jag bra, det är därför alla tror att jag är utvilad på helgen, utvilad för att jag får mycket sömn. Det är därför jag genimlider alla lektioner med bomull i huvudet. Borde oroa mig för betygen, borde åtminstonde försöka göra läxor eller hänga med på lektionerna, men det går inte. Allt känns vidrigt hopplöst. Vill inte att det ska vara så! Saknar att orka med skolan, saknar att få VG på prov, saknar att sova, äta, skratta! Saknar den jag var innan ...
   Men jag har Alexx till stöd, Alexx och Johan. Och jag vet att jag får uppmuntran av alla, av Hanna och Emmie, och Nea och Luss, och om jag bara orkade så skulle jag kunna stödja och få stöd av Janne och Jocke. Men jag orkar inte hålla kontakten med någon, orkar inte vara social eller bry mig om andra. Att ta hand om andra går över min fattingsförmåga just nu, och att hjälpa andra är det enda jag någonsin har vart riktigt bra på. Men jag orkar inte ens med mig själv, hur fan ska jag kunne ge uppmuntring till andra? Nu när jag inte orkar vara till hjälp för andra, finns inget att kämpa för. Förut kunde mina mål vara enkla; Få Hanna att skratta, få Alexx att le, få Lusse att se sådär glad ut i ögonen, få Emmie att inse att Victors blick visst var riktad till henne. Att ge Nea en kram, Jocke ett uppmuntrande ord, det var tillräkligt. Det kändes bra i mig, jag blev glad av att se andra glada. Nu mår jag inte ens bra om de så skulle vara lyckligast i välden och det helt och hållet skulle bero på mig. Jag har så jävla svårt att se livets små glädjeämnen...


image13
[ Fan för allt, fan för natten! ]



När jag var liten fanns det monster överallt. Inte spöken under sängen, eller garderobsmonster, nej, det var vampyrer utanför förnstret, det var bortgågna mördare och förrympda psykoffer. Det var .. Jag vill inte, det var för mycket. Och allt har levt kvar. Alla vanföreställningar, alla demoner, all paranoja, allt, allt. Jag har fått panikattacker sedan tidig ålder, men jag visste inte vad det var, så jag sa inget. Kräp ner hos mamma och pappa och sa att jag var rädd för spökena.
   Nu kan jag inte längre krypa ner hos mamma och pappa, men rädslan och paniken sitter kvar. Det finns inget som riktigt hjälper; Att prata i telefon ökar risken för att
de ska höra mig, att blunda gör att de inte ser mig. Att skriva av sig rädslan är mest effektivt, men det hjälper ändå inte. När jag skriver så får jag ju ner rädslan på papper (eller nu, till allmän beskådning för anonyma människor på internet) och då blir allt så mycket mer verkligt. För visst, att leka med ord har jag alltid varit duktig på, och att ljuga muntligt rör mig inte en tum, men att skriva ... Det är som att mina händer inte kan ljuga. Antingen måste allt vara helt påhittat, eller så ska det vara sanning, om än lite gråtonad. Men ändå! Jag vill veta, varför är det så? Och mina dikter - jo, det som står där är vad jag upplevt, gjort och så vidare. Det är jagdikter alltihop, även om jag inte talar om det för Magda. Låt gjärna poesin ljuga, bara dikten blir bra!


Nu har jag skrivit för mycket nästan... Men det är antagligen bättre att fel människor läser fel saker, än att jag håller allt för mig själv och inte berättar något föt någon. Synd att inte tanterna på BUP frågade efter bloggar och bilddagböcker tex, de skulle få reda på otroligt mycket genom det. Men det förståss.. De flesta tycker att det är lekande lätt att ljuga på nätet, där är man skyddad bakom skärmen. Synd att det är tvärtom för mig, det är inte vidare smidigt. Nåja, så är det och det finns inte mycket att ändå på gällande den saken.
   Hungrig är jag, kissnödig är jag, trött är jag och rädd är jag, så rädd att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Hoppas jag inte är allt för förvirrad och trött i morgon på skolan ... Vill inte att mamma ska ställa in min helg.


image14

[ i väntan på livet : Flyg du vingklippta ängel, sväva min drake utan vind! ]

(nu hoppar mitt hjärta på ett lustigt vis och jag har hört 'psykiskt instabil' sex gånger nu. Klockan är 01:16, men jag vågar inte sova. Så lustigt.)

Kommentarer
Postat av: Natalie B

Hej!

Om du inte redan deltar, får du gärna vara med i min tävling: http://natalieb.blogg.se/tvling.html
Du kan vinna ett hemligt paket till ett värde av TUSEN KRONOR!!

2008-04-11 @ 01:41:42
URL: http://natalieb.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0