Men vad är min mask då..?
Alla bär vi våra masker. Medvetet eller omedvetet, det spelar ingen roll. Eller, de flesta har masker, bara få kan vara helt ärliga i sig själva. Jag har aldrig träffat någon.
En del har tydliga masker, andra har mer difusa. En del har masker som täcker bara de fulaste fläckarna, andra föredrar att klä in hela alltet. Och bara de få som jag fått se utan mask kan jag uppfatta masken på. För så är det, man reagerar inte över maskerna förän man fått se personens sanna jag. Alexx, Kiiwio, Janne och Johan har jag sett utan mask. Jocke har jag skymtat, men det är inte tillräckligt. Förut visste jag hur Emmie var, nu vet jag inte längre vad som är hennes mask och vad som är hennes sanna jag. Vissa människor är svåra att se, som Jessica. Jag vet vad hennes mask är, men inte riktigt ändå, för jag har aldrig fått se den riktiga Jessica. Men jag antar att hennes tystnad är spelad, likaså osäkerheten. På något vis känns det som det bor en annan Jessica under huden.
Alexx gömmer sig bakom korkade meningar och blonda påstående. Bakom Jannes hyperaktivitet finns en Janne som kämpar med mörker och hat. I Kiiwios sockersöta barnslighet finns ett vuxet och blodigt allvar och Johan.. Det känns som att allt det smarta pratet, alla åsikter, är inspelade på förhand, som för att gömma en osäker Johan. Och Jocke tar som avstånd från allt som kan skada honom. Han tar avstånd från alla som hotar ta av sig sina masker och flyr från ansvarstagende av andra, som att han har nog med sig själv och inte orkar bry sig om andra då han inte vill se sanningen i allt. Jo, jag tror det är så. Alla gömmer sig, alla vill se det ljusa i världen och orkar inte ta hand om andras mörker. Det är lättare att spela i roller, givna eller tagna, än att spela sig själv.
Jag undrar hur andra ser min mask som, för det vet jag inte själv. Det känns som jag byter skal varje dag..
Träffade Johan efter skolan, bokade tid hos frisören (ska klippa mig den tionde juni, men hon tyckte att det var bättre att färga det själv - mest ekonomiskt och ungefär samma resultat).
Bröt i hop i Johans famn och nu är jag mest yr. Jag orkar inte mer! Jag vill bara sova, men jag får inte det nu, för då kan jag inte sova i natt. Ha! Det är nu jag måste sova, för då kanske jag sover tills i morgon, väntar jag till sen så kommer jag ju inte sova alls och jag är så jövla trött, jag måste sova när jag får chansen. Vill inte skola i morgon, skolan är bajs och jag missar ingenting om jag stannar hemma. Men jag kan ju glömma att mamma visar medlidande; "är du lite ledsen, Hannah?.Nej, jag är helt söndergråten och vill bara lägga mig på golvet och skrika, jag är inte lite ledsen. Jag är för fan på väg ner för ett stup, ner i ett jävla klibbmörker som vill kväva mig! Lite borde hon väl reagera ..?
På torsdag ska jag till BUP. Väntar mig ingen reaktion från dem. Undrar hur lång tid det tar för dem att fatta att jag inte behöver bygga upp min jävla relation med min far, jag behöver för helve en stege så jag kan klättra upp ur mörkret igen!
