Under Novemberhimlen
Trots att din hud är gråare än novemberhimlen
gråare än vattenpölarna fyllda med lera,
gråare än stenarna runt dina fötter
och ditt hår hänger fuktigt, stripigt
runt ditt bleka ansikte, framhäver din lite för stora näsa
blöter ner din vita tröja och sedan lockar sig fult i nacken och runt öronen
så finns det ingen vackrare än du
Trots att du andas bara för att du inte vet hur man slutar
andas för att du inte har något annat för dig
andas för att det är det enda du har lärt dig
och trots att du inte längre ler
inte skrattar, inte gråter, inte visar känslor överhuvudtaget
så finns det ingen livfullare än du
Trots att jag vet att du snart kommer att gå
gå för att inte komma tillbaka
gå, fastän du aldrig riktigt varit här
och lämna ett löfte du aldrig gett
lämna minnen, saknad och allt det du aldrig egentligen lämnat
så kommer du alltid att finnas kvar
