Sanningen (Hoppas jag)
Sanningen, uh.
Aa, jag ska berätta sanningen, sanningen, sanningen och inget annat, inte ljuga, blablabla, ja. Jag ska förklara, berätta utan krusiduller och försköningar.
Åkej, sanningen då altså, hmm... Hur ska jag börja?
Okej, alla hatar skolan. Det är ett fast begrepp. Alla hatar skolan, utom första terminen i sjuan kanske, men sen!
Särskilt när man börjar mellan- och högstadiet, då får man inte tycka att skolan har någonting bra att ge. Suck, ja, så är det. Så var det för mig med. Eller, ja, skolan var rätt okej; vissa lärare är bättre än andra, vissa ämnen funkar det mindre bra i och man kan inte komma överens med alla elever, det är okej att inte trivas med dem. Så var det för mig, så är det väl ungefär nu också. Bara det att .. Jag får ångest över skolan. Jag vet att jag ligger rätt bra till i det mesta, att jag lätt kan fixa några VG:n om jag bara försöker.
Jag har blivit ganska utsatt för saker väldigt länge, men det är något man vänjer sig vid. När det var som värst höll jag masken och fortsatte gå, och jag klarade mig. Nu är det ingen som kommenterar någonting längre, vilket är väldigt skönt. Men, jag vet inte. Jag klarar inte av att möta några elever, jag vill hålla mig borta från dem. Jag är rädd för mina klasskamrater på något vis, jag vet inte varför. Jag får ångest över så enkla saker som att göra läxor och gå genom en korridor ensam, och att bli utfrågad inför klassen ger mig huvudvärk och illamående. Jag vet inte vad jag ska göra! Det har vart jobbigt, men uthärdligt väldigt länge, sedan ettan typ. Men nu, sista veckorna innan sommarlovat vill jag bara gräva ner mig. Jag vill inte ge upp, men jag kan inte fortsätta. Jag har haft extremt jobbigt sedan terminstarten, nej innan det kanske, men jag tänkte att om jag håller ut så kanske det blir bättre. Det blev det, vissa stunder. En del veckor kan jag gå i skolan utan problem, en del veckor mår jag psykiskt bra och märker knappt av tungsinnet som värker i mitt huvud. Men när allt svartnar, ja, då blir det inte bara mörgrått, utan den klibbigaste svärtan som finns - som inte kan finnas. Just nu är livet ungefär som om jag tvångsmässigt och utan egen vilja hoppat ut för ett stup och det enda jag kan tänka på är om klänningen blir skrynklig av fallet. Jag är mitt i någonting som jag inte kan ta hand om själv, men när jag vill försöka så tar jag tag i saker som inte handlar om mig, småsaker som har med andra/annat att göra.
Igår satt jag i nästan två timmar under ett bord i Suddas arbetsrum med Alexx. Missade tyskan och halva svenskan, men det kändes inte som om det gjorde något. Jag klarade bara inte av det. Påå fysiken bröt jag ihop och låg och grät på bänken i tjugo minuter innan jag samlat mig tillräkligt flr att skriva av Emmas antekningar och titta på vad hennes grupp höll på med. Ansträngande? Inte det minsta. I dag använde jag all viljestyrka åt att ta mig upp ur sängen och gå till skolan. Hade engelska, sedan gick jag till kuratorn, sen gick jag till Ica med Hanii och Nea, sen kom jag på att vi hade jympa just då. Gick till jympan och sa till att jag gick hem. Altså, seriöst; Jag är patetisk! Livet känns botten, som om jag aldrig kan bli glad igen, men även om jag inte blir det så kan jag väl gå till skolan? Nej. Nej, det går inte. Jag klarar inte av skolan nu, och jag vet inte ens varför. Är så rädd att lärarna vill ha mig att prata inför klassen, är rädd för elevrna och kan inte koncentrera mig. Klarar inte av dessa fasta rutiner, dessa scheman. Suck och Suck! Varför ska jag inte klara något för? Mamma tycker jag är jättefånig när jag håller på, men hon fattar inte! Eller så är det just det hon gör. Jag vet inte, hon har varit i liknade sist förut, men det var ju flera, flera år sedan. Altså, nej, jag fattar inte vad som tagit åt mig nu.
Allt är bara fel.
Jag är fjädern och fjädern är jag. Någonting som borde vara fritt, men som är fångat, på ett ovärdigt sätt.
Också passar jag på att göra lite smygreklam; http://www.peterbailey.co.uk/
Underbara foton.
Och ja! Allt kommer bli bättre, jag behöver bara äta och sova ordenligt och vara ute i solen. Jag kan inte äta, maten får mig att vilja spy och jag har ingen aptit. Jag kan inte sova, jag har sådan ångest över ensamheten (fan vad jag har slösat på ordet 'ångest' i den här kladden O.o) och det går inte att sova när man är så rädd. Jag rör mig, jag är ute i solen mycket och går promenader, rider en gång i veckan. Jag är duktig som klarar av at koncentrera mig på hästen. Och oh ja, jag kommer att må så mycket bättre av en glass! Jaja, jag kommer att känna mig tryggare med mamma på stan, det vet jag, men det bliv värre efteråt och jag kommer få dåligt samvete och må illa av att mamma betalar glassen. Jag vet inte varför, men att köpa saker har med ens fått mig att må så grymt dåligt. Jag står nästan inte ut med att se människor lägga pengar på 'onödiga' saker. Fan.
Aa, jag ska berätta sanningen, sanningen, sanningen och inget annat, inte ljuga, blablabla, ja. Jag ska förklara, berätta utan krusiduller och försköningar.
Åkej, sanningen då altså, hmm... Hur ska jag börja?
Okej, alla hatar skolan. Det är ett fast begrepp. Alla hatar skolan, utom första terminen i sjuan kanske, men sen!
Särskilt när man börjar mellan- och högstadiet, då får man inte tycka att skolan har någonting bra att ge. Suck, ja, så är det. Så var det för mig med. Eller, ja, skolan var rätt okej; vissa lärare är bättre än andra, vissa ämnen funkar det mindre bra i och man kan inte komma överens med alla elever, det är okej att inte trivas med dem. Så var det för mig, så är det väl ungefär nu också. Bara det att .. Jag får ångest över skolan. Jag vet att jag ligger rätt bra till i det mesta, att jag lätt kan fixa några VG:n om jag bara försöker.
Jag har blivit ganska utsatt för saker väldigt länge, men det är något man vänjer sig vid. När det var som värst höll jag masken och fortsatte gå, och jag klarade mig. Nu är det ingen som kommenterar någonting längre, vilket är väldigt skönt. Men, jag vet inte. Jag klarar inte av att möta några elever, jag vill hålla mig borta från dem. Jag är rädd för mina klasskamrater på något vis, jag vet inte varför. Jag får ångest över så enkla saker som att göra läxor och gå genom en korridor ensam, och att bli utfrågad inför klassen ger mig huvudvärk och illamående. Jag vet inte vad jag ska göra! Det har vart jobbigt, men uthärdligt väldigt länge, sedan ettan typ. Men nu, sista veckorna innan sommarlovat vill jag bara gräva ner mig. Jag vill inte ge upp, men jag kan inte fortsätta. Jag har haft extremt jobbigt sedan terminstarten, nej innan det kanske, men jag tänkte att om jag håller ut så kanske det blir bättre. Det blev det, vissa stunder. En del veckor kan jag gå i skolan utan problem, en del veckor mår jag psykiskt bra och märker knappt av tungsinnet som värker i mitt huvud. Men när allt svartnar, ja, då blir det inte bara mörgrått, utan den klibbigaste svärtan som finns - som inte kan finnas. Just nu är livet ungefär som om jag tvångsmässigt och utan egen vilja hoppat ut för ett stup och det enda jag kan tänka på är om klänningen blir skrynklig av fallet. Jag är mitt i någonting som jag inte kan ta hand om själv, men när jag vill försöka så tar jag tag i saker som inte handlar om mig, småsaker som har med andra/annat att göra.
Igår satt jag i nästan två timmar under ett bord i Suddas arbetsrum med Alexx. Missade tyskan och halva svenskan, men det kändes inte som om det gjorde något. Jag klarade bara inte av det. Påå fysiken bröt jag ihop och låg och grät på bänken i tjugo minuter innan jag samlat mig tillräkligt flr att skriva av Emmas antekningar och titta på vad hennes grupp höll på med. Ansträngande? Inte det minsta. I dag använde jag all viljestyrka åt att ta mig upp ur sängen och gå till skolan. Hade engelska, sedan gick jag till kuratorn, sen gick jag till Ica med Hanii och Nea, sen kom jag på att vi hade jympa just då. Gick till jympan och sa till att jag gick hem. Altså, seriöst; Jag är patetisk! Livet känns botten, som om jag aldrig kan bli glad igen, men även om jag inte blir det så kan jag väl gå till skolan? Nej. Nej, det går inte. Jag klarar inte av skolan nu, och jag vet inte ens varför. Är så rädd att lärarna vill ha mig att prata inför klassen, är rädd för elevrna och kan inte koncentrera mig. Klarar inte av dessa fasta rutiner, dessa scheman. Suck och Suck! Varför ska jag inte klara något för? Mamma tycker jag är jättefånig när jag håller på, men hon fattar inte! Eller så är det just det hon gör. Jag vet inte, hon har varit i liknade sist förut, men det var ju flera, flera år sedan. Altså, nej, jag fattar inte vad som tagit åt mig nu.
Allt är bara fel.
Jag är fjädern och fjädern är jag. Någonting som borde vara fritt, men som är fångat, på ett ovärdigt sätt.
Också passar jag på att göra lite smygreklam; http://www.peterbailey.co.uk/
Underbara foton.
Och ja! Allt kommer bli bättre, jag behöver bara äta och sova ordenligt och vara ute i solen. Jag kan inte äta, maten får mig att vilja spy och jag har ingen aptit. Jag kan inte sova, jag har sådan ångest över ensamheten (fan vad jag har slösat på ordet 'ångest' i den här kladden O.o) och det går inte att sova när man är så rädd. Jag rör mig, jag är ute i solen mycket och går promenader, rider en gång i veckan. Jag är duktig som klarar av at koncentrera mig på hästen. Och oh ja, jag kommer att må så mycket bättre av en glass! Jaja, jag kommer att känna mig tryggare med mamma på stan, det vet jag, men det bliv värre efteråt och jag kommer få dåligt samvete och må illa av att mamma betalar glassen. Jag vet inte varför, men att köpa saker har med ens fått mig att må så grymt dåligt. Jag står nästan inte ut med att se människor lägga pengar på 'onödiga' saker. Fan.
Kommentarer
Trackback
