CaPsyco

I helgen var mamma i Stockholm. Det var trevligt - för henne. Inte för mig, jag saknade henne. Altså, jag saknade inte henne så som man saknar föräldrar när man är bortrest eller de har rest bort, jag bara saknade henne. Jag skulle nu i helgen om något behävt prata med någon, med henne, men jag fick aldrig chansen. Eller, jo, det fick jag, i går kväll, när jag knappt prkade stå på benen av allt. Då satt hon vid datorn och läste nyheterna och gick och lade sig vid elva utan att säga god natt. Vid elva låg jag i sängen och skakade och grät och mådde bara skit. Idag orkade jag ingenting, men hon låtsades inte se det, så när hon gick till jobbet bröt jag ihop. Sedan gav jag upp och ringde henne och sa att jag vägrade gå till skolan och att hon var dum i huvet som inte fattade att jag behävde henne. Hennes ursäkt; hon trodde att jag bara var trött igår, och att hon var så inne i nyheterna att hon glömde bort mig. Tack.
   Och hon vill tvinga mig till skolan, för vi hade ju kommit överens om att jag skulle gå varje dag resten av terminen och försöka. Hej, mamma, vill du ha lite nyheter? Jag försöker. Jag försöker och kämpar, men det går inte. Visste du det? Nej, så klart, jag har absolut inte försökt förklara det för dig ca en miljon gånger. Tack för att du lyssnar på mig!

Jag behöver verkligen någon som jag kan prata med, typ BUP. Det är meningen att de ska hjälpa mig - min nästa tid har jag fått om typ två veckor. Tack för att ni försöker.

---