.




Snart bryter jag ihop igen



popcorhappiness

Jag är rädd
rädd för allt som faller samman
rädd för allt som är
och allt som försvinner

Jag saknar
saknar det som var förut
saknar de som var mina
och all den kärlek jag gav och fick


   Allt rasar runt mig och jag är inte tillräckligt stark för att hjälpa någon upp. Min mask spricker och silvertejp är inte tillräckligt för att hålla det samman. Jag saknar Kiiwio, saknar, längtar och älskar. Hon var min syster, hon är min syster, min ängel. Man samtidigt, det känns som jag förlorar henne! Och jag orkar inte hålla henne kvar... Hon är för stark nu, stark men samtidigt svag. Stark av kärleken Sonny ger henne, men svag av samma skäl.
   Förut var hon svag, svag som jag, och vi kunde hålla varandra vid liv. Nu är hon på ytan igen, men hon är inte som alla andra - hon vill fortfarande dra upp de som är kvar i djupet. Men orkar jag ta emot hennes hjälp? Orkar jag ta hennes fumlande hand, orkar jag lyssna till hennes lockande rop?

   Alexx finns kvar, Alexx kommer alltid finnas kvar. Men hon är för trött nu, hon har egna problem. Hon orkar hålla kvar människor runt sig, jag har bara kvar henne, henne och Johan (och Kiiwio, varför vill jag inte inse?). Hennes vingar håller på att läka nu, och även om de alltid kommer vara fulla med ärr så finns de där, tillräckligt starka för att hålla henne svävande åtminstonde korta ettapper. Mina vingar är för trasiga, nej, värre än så - mina vingar är bortslitna.
   Nu när Johan är Spanien känns allt så tomt. Om han dör så dör jag med honom, det vet jag. Alexx? Jag vill, jag har lovat, men förlåtförlåt, hennes kärlek är inte tillräcklig! Sanningen har äntligen slagit mig och den gav mig stora blåmärken. Det finns ingen kärlek som känns riktigt tillräcklig länge. Det enda som håller mig kvar är alla löften, löften och hunger efter kärlek och skratt. Om någon av mina stjärnor försvinner nu, vem det än är så kommer jag försvinna med denne. Jag kommer det, jag vet det.

   Snälla, varför är jag så jävla svag? Varför är jag så jävla feg? Jag hatar mig själv, hatar mig för allt jävelskap jag orsakar, hatar mig för att jag inte finns för mina änglar längre. Jag hatarhatarhatar!

   Varför har jag förlorat allt hopp?

I don't want to give up before I die

Jag ska sluta hoppas på saker, jag ska sluta lita på folk, jag ska sluta förvänta mig saker, jag ska sluta tro på andras lögner, jag ska aldrig, aldrig, aldrig, aldrig...




Jag orkar inte mer, är det ingen som förstår det? Är det ingen som upptäckt att jag också är en människa, att jag inte bara kan ställa upp och ge, att jag måste få stöttning och sånt ibland? Är det ingen som har sett Hannah?

(in the shadows no one see me cry)

(I dont want to let fear ruel my life)



...



:mutkaf ttE

arenoisullah atuls etsåm gaJ


orkarintekanintevillintefårinte

Suck.
   Förra inlägget var verkligen stökigt och osamanhängande. Men det är så jag är nu - stökig och osammanhängande. Orkar inte tänka nu, det är för jobbigt.
   Jag tror jag har haft en trevlig kväll. Mös med Johan en stund, sedan hjälpte vi mamma att laga middag (tacos) och sedan åt vi. Efter de såg vi på film hela glada familjen. I See You.com. Skum film, inte bra, men inte heller dålig. Inte direkt mysig att se på, men lite småunderhållande. Seg handling men bra tanke bakom, fast allt blev överdrivet. Hm. Just nu ligger jag i sängen, oförmögen att röra på mig då Tindra och Kelly har lagt beslag på mina ben. Katter är underbara, man blir varm bara av att se dem.

   Är trött och förvirrad, men för uppjagad för att sova. Blir stressad av att klockan är så mycket och av mörkret som lurar utanför rummet. Alla sover så jag känner mig ensammast i världen. Vill sms:a Alexx, men hon har inga pengar på mobilen så jag kommer inte få något svar, vilket också stressar mig. Suck, det skulle inte förvånar mig om jag kommer få tillbringa ännu en natt i ångestens klibbighet. Är rädd. Orkar inte, vill inte...
   Snälla, kan ingen komma och hålla om mig? Kan ingen komma och viska snällord i mitt öra, kan ingen hålla min hand och le mot mig? Kan inte jag ligga brevid Alexx i hennes säng och krama henne och tala om för henne att livet ska bli bättre för oss trasdockor..?
Det enda som hjälper nu är at skriva, men vad ska jag skriva om? Går inte, kan inte...

   Musiken fungerar som tillfllig medecin, likaså skrivandet och minnen av glädje.


Tacktacktack. Alexx loggade just in på msn, tack! Det finns ingen bättre terapi än Alexxkärlek.

Punktpunktpunkt

Min värld håller på att rasa samman, och kan inte ens lagas med silvertejp eller våld.
Hm..



Får jag spegla mig i din underbara själ?
Får jag se hur vacker värden är genom dina ögon?
Får jag leva vid din sida
och se hur jag ser ut genom dig?


Jag ser inte klart, jag mår illa, jag äter knappt och jag vill bara gråta för allt och inget. Att gå i skolan har aldrig varit en större utmaning, men jag måste ändå, för jag lovade tydligen på BUP att jag inte skulle strunta i skolan något mer den här terminen. Hm.. Nästa möte är föresten den 22:a, vilket får en att undra lite över deras tidsschema - särskilt med tanke på att de de yrkade på att jag skulle komma dit så fort som möjligt.
   I morgon ska jag ha nån sorts möte med mamma, Gun & Johan, kuratorn och rekton (huh, har vi ens någon rektor längre? O.o), och vi ska typ .. diskutera min fortsatta skolgång på Vibacke eller något i den stilen. Skitsamma, det kommer ändå bara sluta med att alla säger att jag ska fortsätta som vanligt men bara kämpa lite mer, och försöka. Fattar inte hur folk tänker ibland.

Humhum.. Javisst, jag har tappat bort min nya telefon - tack och lov så var den gratis, så jag behöver inte betala mer än självrisken och få en ny telefon ^^ Aja, surt ändå >.<



I sjukhusets korrodorer ekar
de ensama stegen från
alla som aldrig lyckats
och alla som aldrig fått någon chans
Och i sjukhussalarna trängs
tomma människor
med fulla maskiner
och läkare som luktar
död och förlorade hopp
På sjukhusets parkering
står bilarna som ägs av de blinda
de som inte orkar se de som behöver ses
För i ett sjukhus kämpar man för överlevnad
- sin egen överlevnad

Jag är mörkrädd, men inte rädd för mörker

Allting andas
Andas fel


Jag kämpar mot paniken, kämpar för att intala mig själv om att det inte ligger någon under sängen, sitter någon bakom gardinen, det är massor av barnvarelser i köket. Vill ringa Johan, men han sover, vill ringa Alexx men hon har inga pengar nästan och kan därför inte ringa upp när jag ringer. Allt är fel. Vill lägga mig i mammas säng, allt känns bättre när man får dela natten med någon. I går natt fick jag ha Alexx hos mig, vi kunde så lätt skydda varandra mot nattens faror. I morgon får jag förhoppningsvis dela sömnen med Johan, allt blir enkelt då. Men i natt? Katterna smyger i lägenheten, sover i soffan. De vill inte vara mitt sällskap. Hunden sover hos mamma eller Jessie. Ingen har jag.
   Astaskivan går på repeat, den här kvällen har jag hört 'Psykiskt instabil' fyra gånger. Det är så jag känner mig just nu. Psykiskt instabil. Vill sova, men samtidigt inte. Känner mig skyddad av sömnen, men då kan också mina demoner utsätta mig för saker, saker jag inte vill. Kan inte slappna av, är stressad i hela kroppen. Somnar sent, vaknar ofta. Bara mellan fem och elva ungefär sover jag bra, det är därför alla tror att jag är utvilad på helgen, utvilad för att jag får mycket sömn. Det är därför jag genimlider alla lektioner med bomull i huvudet. Borde oroa mig för betygen, borde åtminstonde försöka göra läxor eller hänga med på lektionerna, men det går inte. Allt känns vidrigt hopplöst. Vill inte att det ska vara så! Saknar att orka med skolan, saknar att få VG på prov, saknar att sova, äta, skratta! Saknar den jag var innan ...
   Men jag har Alexx till stöd, Alexx och Johan. Och jag vet att jag får uppmuntran av alla, av Hanna och Emmie, och Nea och Luss, och om jag bara orkade så skulle jag kunna stödja och få stöd av Janne och Jocke. Men jag orkar inte hålla kontakten med någon, orkar inte vara social eller bry mig om andra. Att ta hand om andra går över min fattingsförmåga just nu, och att hjälpa andra är det enda jag någonsin har vart riktigt bra på. Men jag orkar inte ens med mig själv, hur fan ska jag kunne ge uppmuntring till andra? Nu när jag inte orkar vara till hjälp för andra, finns inget att kämpa för. Förut kunde mina mål vara enkla; Få Hanna att skratta, få Alexx att le, få Lusse att se sådär glad ut i ögonen, få Emmie att inse att Victors blick visst var riktad till henne. Att ge Nea en kram, Jocke ett uppmuntrande ord, det var tillräkligt. Det kändes bra i mig, jag blev glad av att se andra glada. Nu mår jag inte ens bra om de så skulle vara lyckligast i välden och det helt och hållet skulle bero på mig. Jag har så jävla svårt att se livets små glädjeämnen...


image13
[ Fan för allt, fan för natten! ]



När jag var liten fanns det monster överallt. Inte spöken under sängen, eller garderobsmonster, nej, det var vampyrer utanför förnstret, det var bortgågna mördare och förrympda psykoffer. Det var .. Jag vill inte, det var för mycket. Och allt har levt kvar. Alla vanföreställningar, alla demoner, all paranoja, allt, allt. Jag har fått panikattacker sedan tidig ålder, men jag visste inte vad det var, så jag sa inget. Kräp ner hos mamma och pappa och sa att jag var rädd för spökena.
   Nu kan jag inte längre krypa ner hos mamma och pappa, men rädslan och paniken sitter kvar. Det finns inget som riktigt hjälper; Att prata i telefon ökar risken för att
de ska höra mig, att blunda gör att de inte ser mig. Att skriva av sig rädslan är mest effektivt, men det hjälper ändå inte. När jag skriver så får jag ju ner rädslan på papper (eller nu, till allmän beskådning för anonyma människor på internet) och då blir allt så mycket mer verkligt. För visst, att leka med ord har jag alltid varit duktig på, och att ljuga muntligt rör mig inte en tum, men att skriva ... Det är som att mina händer inte kan ljuga. Antingen måste allt vara helt påhittat, eller så ska det vara sanning, om än lite gråtonad. Men ändå! Jag vill veta, varför är det så? Och mina dikter - jo, det som står där är vad jag upplevt, gjort och så vidare. Det är jagdikter alltihop, även om jag inte talar om det för Magda. Låt gjärna poesin ljuga, bara dikten blir bra!


Nu har jag skrivit för mycket nästan... Men det är antagligen bättre att fel människor läser fel saker, än att jag håller allt för mig själv och inte berättar något föt någon. Synd att inte tanterna på BUP frågade efter bloggar och bilddagböcker tex, de skulle få reda på otroligt mycket genom det. Men det förståss.. De flesta tycker att det är lekande lätt att ljuga på nätet, där är man skyddad bakom skärmen. Synd att det är tvärtom för mig, det är inte vidare smidigt. Nåja, så är det och det finns inte mycket att ändå på gällande den saken.
   Hungrig är jag, kissnödig är jag, trött är jag och rädd är jag, så rädd att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Hoppas jag inte är allt för förvirrad och trött i morgon på skolan ... Vill inte att mamma ska ställa in min helg.


image14

[ i väntan på livet : Flyg du vingklippta ängel, sväva min drake utan vind! ]

(nu hoppar mitt hjärta på ett lustigt vis och jag har hört 'psykiskt instabil' sex gånger nu. Klockan är 01:16, men jag vågar inte sova. Så lustigt.)

snälla, stanna

Jag vill inte

Jag vill inte

Jag vill inte

Jag vill inte


Men jag måste

(för Alexandras skull)


image7


JA JAG TÄNKER BARA PÅ MIG SJÄLV NU! JA JAG ORKAR BARA FÖR MIN SKULL NU!
snälla, bara idag, jag ska snart hjälpa


(snälla, stanna för oss, försvinn inte nu, vi ska hjälpa dig nu)

-


Det känns som mina ben smulas sönder.
Det är revor i min kind, revor hål och fläckar.
Jag har ont i hela kroppen, men alvedonen jag tog hjälper inte ett dugg så jag vet inte ens om det verkligen gör ont, eller om det är mitt psyke som jävlas med mig.
Jag är rädd utan anledning, jag är nervös utan anledning, jag är ledsen utan anledning, jag skakar, jag hackar tänder, jag är svag och det känns som magsäcken vill krypa upp ur min mun.
Det enda posetiva med mig just nu är att jag inte inbillar mig att saker och sånt är i rummet eller utanför fönstret, fräkniga flickan är död och min huvuvärk är ovanligt borta.


image3

Och Johan finns i telefonen.


RSS 2.0